...

Hej.

Som min trogna lilla skara av besökare vet så blir det typ BARA bilder som publiceras här, men idag känner jag att jag vill skriva lite. Jag vet inte riktigt varför. Men det är kanske för att jag tänkte skriva om något som betyder väldigt mycket för mig. Något som är väldigt naturligt för mig. Något som i andras ögon och öron kanske kan verka antingen naturligt eller alldeles galet och helt från vettet! Okej, är du med? Håll i dig. Här kommer det:
Jag är kristen. Jag tror på Gud. Jag tror att Gud har skapat mig. Jag tror att han håller mig och mitt liv i sin hand. Jag tror att han är alltigenom god. Att oavsett var jag är så är han där. Oavsett vilken tid jag vill prata med honom, så lyssnar han. Oavsett om jag är dum i huvudet så älskar han mig. Oavsett om jag är världens sämsta människa så älskar han mig lika mycket ändå. För mig är det skönt att få tro på att Gud finns. Det får mig att vilja leva. Jag vet hur det är att inte vilja leva. Det är nog den värsta känslan en människa kan känna. Tänk att i en sån situation kunna vända sig till någon som kan hjälpa en att vilja leva. Det kanske tar tid, men om man vågar tro fullt ut så (hör o häpna) kommer hjälpen! Det är ju helt otroligt att det kan vara så! Och när jag tänker på det så börjar jag nästan skratta, för det är ju så overkligt och SAMTIDIGT ändå verkligt (i alla fall för mig). Hur kan något som inte syns, något som inte tycks liksom finnas, hur kan det hjälpa? Hm, jag har verkligen ingen aning om hur det kan gå ihop. Hur min tro kan funka. Jag kan verkligen förstå om människor som inte tror på Gud tycker att vi kristna är helt pucko. Jag menar, HUR kan man tro på något som liksom inte syns och kan tas på. Jadu, ibland undrar jag också hur? HUR kan jag tro? Men så tänker jag sen så här att, jag har ju upptäckt något. Genom att tro så känner jag mig vid gott mod. Genom att tro så får jag en känsla av att någon hela tiden är med mig och har mer koll än jag. Genom att tro så får jag känslan av frid inom mig. Det handlar inte om att jag plötsligt blir perfekt och slipper alla världens problem. Haha, absolut inte. Jag har precis lika mycket problem som alla andra, nästan ännu fler problem (för det känns alltid som att jag har flest problem av alla och att problemen dessutom är så stora och att INGEN annan i hela världen har lika många och stora problem som jag hehe). Men, oavsett dessa problem så vill jag liksom leva. Ibland kanske jag inte alls vill leva. Men innerst inne så vill jag det visst. Och visst är det konstigt? Att vilja leva fast man inte vill leva. Men det är sant! Jag menar verkligen det. För mig är det här SANT. Jag skulle aldrig tro på något som inte funkar eller som inte på något sätt hjälper mig att leva för det vore ju helt absurt. Och jag vill absolut inte propsa på andra min tro. Folk får tro eller inte tro hur mycket dom vill. Det är helt upp till var och en. Men för mig mig känns det så konstigt när folk säger att dom inte tror på Gud. Varför vill man inte tro på en Gud som alltid vill finnas till hands och som vill hjälpa en igenom ALLT som är tufft? Varför inte? Vad förlorar man på att testa på om Gud kanske finns? Vad förlorar man egentligen på att tro? Och varför är det så vansinnigt oacceptabelt att tro på Gud? Att vara kristen. Varför får man som troende alltid en känsla av att folk är emot en bara för att man har en annan åsikt eller så? Jag jobbar varje dag på att respektera dom som inte vill tro på något som för mig är fullständigt naturligt, men det vore så skönt om andra som tycker att det är mer naturligt att inte tro, om dom kunde jobba på att respektera dom som tycker annorlunda. Vi är ju trots allt olika allihopa. Och vi kommer från olika uppväxter och så vidare. Varför inte bara respektera varandra?

Jag har testat att leva utan Gud. Det gick inte så bra. Det gick inte över huvudtaget faktiskt. Tankarna på Gud kom ständigt ifatt mig. Tron på att han finns liksom försvann ju aldrig. Den låg och pyrde där i botten av mig själv. Och inte på något jobbigt eller pressande sätt. Nej, absolut inte. Snarare på ett kärleksfullt och liksom öppet sätt. När allt verkade omöjligt så var tron den enda utvägen. I jobbiga situationer när jag bara ville skrika rakt ut att "hjälp mig någon, annars tar jag livet av mig, jag lovar", och då i nästa sekund märker jag hur jag säger "gud, det är ju du som måste hjälpa mig, hjälp mig! Jag bara vet att du finns. Jag har aldrig sett dig, men jag VET att du finns. Hjälp mig. Jag måste få hjälp!! Nu!!". Det liksom bara kom naturligt. Och jag kan inte påstå att på en sekund så förändrades hela mitt liv och jag levde lycklig resten av mitt liv. Nepp, det tog tid att få den hjälp jag behövde. Men i efterhand så ser jag att det blev så bra. Och jag kan liksom knappt förstå hur det kunde bli så bra. Och så kommer jag på... Att just det, kanske det där lilla ropet på hjälp faktiskt hjälpte. Kanske ska jag tro på att det faktiskt gjorde det... Och visst, det kan ju gå vägen även om man inte ber Gud om hjälp. Självklart, men hur kommer det sig att när jag ser tillbaka så är det liksom bara dom gånger då jag verkligen slappnat av i att "jo, men Gud kommer hjälpa mig, jag väljer att TRO på det", det är nog bara dom gångerna som det verkligen har blivit så där riktigt bra. Och liksom så bra att jag absolut inte hade kunnat tro det innan.

Jag kan inte leva utan Gud. Jag KAN INTE. Det är helt omöjligt. Nånting i min tro har gjort att jag håller mig kvar. Jag vill inte leva utan Gud. Jag känner inte att jag klarar mig då. För vem ska jag vända mig till och be om hjälp när ingen annan har tid? Eller när jag helt enkelt inte vill eller vågar slita upp någon mitt i natten? Gud är ju perfekt då, han är liksom alltid vaken. Och han vill konstigt nog alltid lyssna på allt mitt tjat. Han vill lyssna på när jag skriker och är arg. Han orkar lyssna på mig när jag skrattar alldeles för mycket. Han orkar med mig när jag resonerar helt knäppt och när jag är konstigast av alla runt omkring mig. Han orkar lyssna på att jag gråter och bekymrar mig över livet. Och så skänker han hopp om framtiden. Han ger mig en känsla av att jag är trygg och att någon hela tiden håller koll så att jag inte snubblar och slår ihjäl mig. Sen snubblar ju vissa och slår ihjäl sig ändå... Och då kan man ju undra vad det är för god Gud jag tror på egentligen!? Jag undrar det själv ibland också. Vad bra att jag tror på en Gud som låter mig gå igenom saker som liksom nästan tar kol på mig (kol? vadå kol? eller ska det vara kål? insåg just precis att jag aldrig riktigt tänkt på vad det uttrycket betyder). Men på nåt sätt så gör det mig ingenting att inte veta "varför". Det känns snarare skönt att slippa fundera på varför. För jag kommer ändå inte få nåt bra svar på det. Oavsett om jag tror eller inte. Jag behöver inte ha koll, för Gud har koll åt mig. Och oavsett om jag tycker att det är konstigt att Gud låter vissa dö, så hjälper det mig ändå att tro i alla möjliga situationer (jobbiga som trevliga) och att också tro att det inte är Guds fel att saker och ting går fel. Det kanske faktiskt finns en liten äckelpäckel-satan också som liksom bara vill skada och förstöra. Kanske. Vad skadar det att tro på att det kan vara så? På nåt sätt är ju det i så fall ett svar på våra obesvarade frågor (kom jag precis på). Alla kommer en dag dö (förhoppningsvis för att man levt sitt liv och är över 90), men varför dör vissa innan dess? Och varför, VARFÖR måste vi lida? Varför måste vi möta motgångar? Varför är inte livet bara en enda stor "frid och fröjd". Varför? Jo, kanske för att någon vill oss nåt ont. Jaha? Hm.. Okej. Då vet jag! Skönt!

Låter det här helt vrickat? Jag måste erkänna att jag kan bli lite trött på mig själv å okristnas vägnar (vägnar? eller ska det vara vägar? nej, vägnar va? eller? asch, jag och svenska språket!). Varför ska jag sitta och tjata om min tro, jag kan väl hålla den för mig själv. Men det är så svårt ju. Jag känner mig så varm i hjärtat av det här. Jag kan liksom inte låta bli att berätta. Och visst, jag skulle nog ha svårt att berätta det här på ett sånt här välformulerat sätt om jag mötte dig rakt upp och ner här och nu. Det är sant. Men spelar det någon roll? Är jag dålig på att prata så får jag väl skriva då.

Och det kanske låter som att "oj, hon den där Hanna-Mia är verkligen fullständigt fri och alla hennes tidigare problem försvann. Skönt för henne." FEL. vissa problem börjar visserligen lösa sig för mig. Men vissa andra problem har funnits med i bilden så länge jag kan minnas nästan. Och det kommer ständigt nya. Och jag kan bli helt frustrerad och galet rasande över detta. Gud, varför gör du inget åt det här? Varför? Varje gång problemen slår emot mig så får jag ju återigen för mig att jag jag inte klarar av mer nu och att jag går i tusen bitar. Att jag inte orkar kämpa. Att jag vill slippa alla dessa motgångar. Att jag vill lägga mig ner på golvet och helst av allt bara dö. Försvinna. Slippa finnas. Skjutas. Men TROTS detta helvete som jag beskriver, så finns Gud ändå kvar. Jag tror fortfarande. Och det hjälper mig ju. Att trots att jag går ner mig var och varannan dag. Trots att Gud inte tycks hjälpa, så hjälper det mig ändå att TRO att GUD. ÄR. GOD. Och han kommer att lösa allt som känns helt hopplöst. Tron ger mig ju alltså hopp i alla dessa sjuka situationer. Och det gör ju att jag efter perioden av sorg och allt det där så mår jag kanske ändå bra. Jag kanske orkar resa på mig. Jag kanske till och med kommer ett steg längre. Och jag kanske kan försöka se på det som hänt på ett sätt som Gud skulle se på det. Ja om han finns då förstås, men det tror jag. Det vet jag. För mig finns han! Han är verklig. Åter till vad jag skulle säga, hur skulle Gud se på det som hänt då? Jo, kanske med ett "okej, det har hänt, men nu är det förbi, och du blev faktiskt stark av det du gick igenom". Hm, okej... Det stämmer ju faktiskt. Skönt. Jag blev ju stark av det där jobbiga och piniga. Och jag behöver inte gå runt och muttra över det resten av mitt liv. HA, vad bra! Skönt. Skönt. SKÖNT JU!

Åh, jag älskar det här med tro hopp och kärlek! Fantastiskt! Men nu ska jag avsluta för OH MAN, hur långt blev inte det här!? Shit, det trodde jag inte om mig. Jaja. Hejdå för nu. :)